EFTER DET EVIGA

Vad är det med dig? Du återkommer ständigt i mina drömmar och tankar, mardrömmar och fantasier. Din ständiga närvaro är utmattande men inspirerande. Jag försöker lägga det bakom mig, jag försöker att inte fastna i rosenskimrande minnen, men det är i detta tillstånd du desperat håller mig kvar, genom ett fast grepp om mina känslor och sinnen. Jag känner dig utan och innan, och jag vet vad som hörts och sagts vid ditt slitna bord. Jag vet att jag alltid kunde somna när jag låg i din vita sängs varma famn om de kyliga vintrarna…

Vintern ja... ackompanjerad av vedspisens knastrande brukade du värma våra trötta kroppar efter fiskeutflykterna på våra skotrar. Bensindoftande overaller hängdes på dina furukrokar bakom innerdörren och fuktiga yllesockar prydde de blå linorna i kokvrån. Ur bordslådan plockade vi upp en ask med solstickor, så att lågor från stearinljusen i udda stakar kunde lysa upp vår tillvaro ytterligare och från kammarens vita träsäng kunde jag sedan betrakta min familj som njöt av radions karlavagn till klirret av pokerspelets mynt, alltmedan ängeln ovanför mig vakade bakom glas och ram. Hos dig fanns alltid gemenskapen – alla brukade vara samlade. Det var då när alla trivdes, det var då när intet bekymmer fanns att skåda. Rosenskimrande.

Om sommaren, när jag försöker njuta av sockrade jordgubbar i ett spad av grädde, då slungas jag tillbaka. De smakade mycket godare hos dig, på din verandas mörka slagbord i den skinande solen, i ditt porslin med motiv av plommon och päron. Jag tyckte så mycket om att sitta intill din bruna fasad och blicka ut över lägdorna och granarnas svajande toppar. Jag minns också grusgångens stenar bränna under mina solbruna fötter. Jag minns hur dockvagnens hjul fastnade bland dem och jag fick ta i, trycka och jucka den loss innan jag kunde fortsätta min promenad upp mot gården. Ibland vandrade jag genom ditt hav av lupiner, förbi myrstacken och in i den av solnedgången orangeskimrande skogen. Andra dagar trädde jag dina smultron på strån av timotej innan jag njöt av dess sötma, eller så lekte jag i den sedan det senaste åskvädret fyllda vattentunnan. Rosenskimrande.

År efter år har passerat och med dem har du lavinartat dragits ned i ditt eget fördärv. Septembermorgonens råa kyla letar sig fram längs plankorna och med ett bekant gnissel gungar det svala mässingsbeslaget fram och tillbaka när jag öppnar de blå skafferiluckorna. Två öppnade smörpaket, en tom burk O'boy. sjutton skivor bröd – alla torkade. Och så den där doften, unik för denna plats. Beständig. Det är som att tiden stått stilla inom skänkens väggar. Här finns en liten bit av dig kvar. Men resten då? Borta. Förbytt. Du försvann när ditt hjärta till synes för evigt slutade brinna och ersattes med ett plåtskal till element. När ogräset började snärja in sig bland skotrarnas skidor och getingarna byggde bon under verandans bord som vi glömt fälla ihop.

Jag försöker släppa taget och inse att din tid är förbi. Jag försöker gå vidare, anpassa mig till min samtid. Hur svårt ska det va? När gamla dörrar stängs öppnas nya, det har jag alltid kunnat leva med, men med dig är det annorlunda. Du låter mig inte. Du håller oss alla kvar i limbo, lockar oss tillbaka till din nostalgiska värme... kanske för att vi inte ska försumma dig helt. Det räcker med moderniseringar för din del. De klär dig inte, men det är bättre att stå ut än att falla i glömska.

Jag trycker in mitt fuktiga ansikte djupt in i garderoben, en sista gång innan det är dags för avfärd. Här blandas doften av mammas mjuka, stickade, himmelsblå koftor med röklukt och grandoft från tjärnarna uppå skogen. Jag slänger en sista glimt över ditt inre; trolltavlorna som med spruckna glas hänger skevt över kökssoffan, kast- och metspöna i hörnet intill den, samt alla de saker jag snart kommer förtränga igen – all din sjukhusutrustning som präglar vår samtid. Ett sms får mobilen att vibrera i min ficka och jag slår i mässingsklockan som svar. Tid att ge sig av.

På återseende, min vän.