Skönheten tycks ha vaknat nu

Jag hade mina funderingar, det hade jag. När sommarmånaderna senast led mot sitt slut och jag än en gång möttes av älskade ögons tvivel - då tvivlade även jag. Detta var i storstan, den som sägs ha allt. Shopping, nöjen, människor och livsstilar av alla slag. Det var just därför jag tvivlade. I sex år hade jag bott där, och ännu inte funnit vad jag sökt.

Jag hade hittat fragment, förstås. Smakprover av livet låg strödda runt omkring mig, och jag testade än det ena än det andra. Det var en underbar tid, del för del, men ett Frankensteins monster som helhet. Där fanns sex utan kärlek, kärlek utan sex, spännande vänskaper oberoende av förpliktelser, vaniljfri kink och kinkfri vanilj. Ja nu när jag tänker på det - staden bjöd faktiskt på allt. Åtminstone nästan allt. Allt utan helhet.

Sommarens slut gav mig ett sista smakprov. Det smakade bitterljuvt. Det var den sista bit jag letat efter, den sista gnutta hopp jag väntat på, men ett hopp som endast räckte till att föda nytt hopp. Än skulle jag inte tro att jag var framme. Men snart, snart, bara jag höll ut lite till kanske jag skulle nå dit en vacker dag. Ödet höll glöden vid liv medan det sparade på bränsle.

De tvivlande ögonen sade upprepande: "Bitterljuvt". Och vid ett annat tillfälle; "Uppenbarligen kan jag inte älska dig tillräckligt" med kärleksfull ton. Sedan njöt vi tiden ut, förbi den delade känslan av otillräcklighet. Och så tvivlade jag.

Jag tvivlade över utbudet. Utbudet av helhet. Snart var tiden kommen då jag skulle lämna storstad mot småstad. Skulle detta även innebära ett tvång att lämna halva livets buffé? Eller snarare tapasbar. Varje bit hade sitt pris och aldrig var någon måltid komplett.

Säker på mitt val men tvivlande över dess konsekvenser förflyttade jag mig tillbaka i vad som kändes som både tid och rum. Nu var jag tillbaka i min barndoms villa. Om dagarna lyssnade jag till min fars instruktioner över hur saker däromkring sköttes och om kvällarna serverades det ostkrokar till valfritt mordprogram. Ibland åkte jag buss, andra gånger bad jag om skjuts. Växelvis besökte jag övrig familj och hade jag tur tog jag mig ut för att träffa nya bekantskaper, fast sällan utan den nyfikna frågan i mina öron; "ny pojkvän?".

Storstaden med dess fester och förpliktelser, högskolor och år av erfarenhet kändes som en dröm jag just vaknat ur.

Men så en dag slutade jag tvivla. Den dagen var idag, och igår, och i förrgår och i… Ja jag vet inte riktigt. Tiden slutade stå stilla och det är en växande känsla av helhet som nu gripit tag om mig successivt under nästan en månads tid.

Först fanns det traditionella. Bara det var unikt, - något jag var ovan från tiden i storstan. Här fanns drömmar om familjeliv. utan att betrakta nuet som “något på vägen”, utan att betrakta mig som äventyret innan lugnet. För varje dröm vi delade med varandra tycktes vår samtid alltmer att flätas samman, och jag tänker nog att en strävan måste ha fötts.

Sedan visade sig attraktionen. Framför mig satt någon som växte i mina ögon för varje ord och ökade min puls för varje stavelse i sitt kroppsspråk.Jag log, sedan lärde vi oss kyssa varann. Känslan av godhet och intellekt växer sedan dess för var dag, liksom min åtrå blir djupare.

Det tredje steget var avgörande.Isär från varandra och efter noggrann diskussion frågade jag åter igen “är du ok?” medan jag lät mig njuta på annat håll. Nervositeten som följde svämmade över i lättnad som rann nedför mina kinder dagen därpå, dagen då bekräftelsen kom. Det fungerade faktiskt! I den gamla avundsjukans ställe blev jag här istället omsorgsfullt omfamnad. Vi var välmående.

Hela tiden förundras jag. Så även ikväll. Vid denna kvälls fjärde dimension kunde jag skymta den helhet jag förr nästan gett upp på. Sensuellt och sexuellt, med nyfikenhet har jag lyfts upp till njutningens sfär. Inte ens denna dimension saknas.

Trots allt detta är det för tidigt för att säga något officiellt. Än så länge får dessa ord uttrycka endast mina känslor och förhoppningar. För känslor, det har jag. Många, ljuva och djupa strömmar de genom mig och färgar min tillvaro likt ett skimrande ljus.Frågan är om de är besvarade. Svaret på den frågan får ta den tid det tar. Om de finns så är de outtalade, men varför tala när man kan känna? Varför skynda istället för att stabilt bygga? Fortsätter våra liv så här har vi all tid i världen, det borde vara tid nog.