Den bortglömda förutsättningen för känslomässig lycka

Det är tisdag, nä... förresten onsdag. Jag har inte riktigt haft koll de senaste veckorna... Jag sitter i min lägenhet, väntar på en vän. Vi ska gå på bio senare. Om ett år kommer jag inte bo kvar här, då kommer jag ha flyttat hem, till Östersund. Till den flytten finns det många anledningar...

För ett år sedan satt jag också här, i mitt sovrum, framför datorn och skrev. Skoluppgifter, skoluppgifter, skoluppgifter. Året innan dess satt jag vid den här tiden hemma hos en vän. Hon fyllde år och jag var bjuden till hennes fest - och trots att hon nojjade över om jag som inte dricker alkohol hade kul eller ej, så var det trevligt att bli bortbjuden och jag hade en trevlig kväll. Vi lärde känna varandra i samband med ett evenemang jag arrangerade. Det var under tiden jag var med i en av facebooks många grupper för att hitta vänner. Själv hade jag inte särskilt många - de flesta var personer jag kände "i andra hand" genom min sambo eller hans syster. De som umgicks med mig på eget initiativ bodde i de flesta fall på helt andra orter eller hade för fullt upp med jobb, studier och övriga livet för att kunna ses särskilt ofta. Åtminstone var det de officiella anledningarna.

I den nämnda facebookgruppen fanns massa människor, kvinnor. Den var till för att hitta just tjejkompisar. Ofta dök det upp diverse inlägg om roliga aktiviteter att gå på, eller presentationer av nya medlemmar. Ganska snart insåg jag att jag inte verkade ha så mycket gemensamt med dem. De skrev att de gillade fotopromenader, djur och shopping. Vissa sökte träningskompisar eller ville dra ut och dricka öl eller vin. Så ibland anordnade även jag arrangemang - med sådant som intresserad mig mer. De möttes alltid med stor entusiasm när jag delade dem, men det var sällan någon som kom. Nej, de kunde inte. Eller annat kom upp. Vissa blev sjuka på dagen för träffen, andra svarade bara inte. Så småningom var det något som märktes av allt oftare; Det började dyka upp inlägg från medlemmar som var besvikna över när deras träffar med andra medlemmar systematiskt ställdes in. Samtidigt uppehöll medlemmarna i stort den positiva, lättsamma bilden av vindrickande, fotopromenader och shoppingrundor. Jag undrade vilka som egentligen gick på dem...

Jag anordnade ett sista evenemang innan jag så småningom lämnade gruppen. Bland tjejkvällarna fanns snart ett möte i min lägenhet, som jag kallade "gråtkväll". Jag var less på fasaderna. Efter år av att vara så normativt uppfostrad att jag inte ens sett mina egna behov, min egna identitet för det den var, ville jag dela med mig av ett tillfälle att vara lite mer fri; fri att klaga lite - något jag också behövde då. Jag tänkte att ett hinder för relationsskapande kunde vara just problemet att ta sig förbi fasader. Initiativet hyllades, men då dagen kom var det få som dök upp. De som trots allt gjorde det tackade mig och ville gärna ha återkommade träffar. Några fler träffar blev det dock aldrig - de hade inte tid att ses samtidigt. Men en av tjejerna blev min vän och är en av dem jag fortfarande räknar till den handfull vänner jag känner.

Vi har henne - hon som jag träffar varannan månad eller så, pratar med lite, och sedan inte hör av på lika lång tid igen.

Vi har han som alltid delar helt underbara memes med mig och som då och då kommer över för spel eller serietittande.

Vi har hon som jag pluggade med under min första tid i Göteborg, och blir hembjuden till ca en gång per år sedan dess.

Sedan har vi min lojala barndomsvän på annan ort. Vi träffas så ofta vi kan, ett par-tre gånger per år brukar det bli.

Och så har vi han som alltid ringer och hör hur det är med mig, alltid är lika pepp på att komma på mina spelkvällar eller träna ihop, men alltid får förhinder när dagen väl kommer.

Vi har även mitt ex. Det är en långtifrån komplicerad relation men ändå en av de bättre och stabilare jag har. Vi har mycket ihop - mindre nu än när vi var tillsammans - men ändå väldigt mycket. Han bor dock också på en helt annan ort och har inte möjlighet att träffas så ofta. Han kan heller inte hantera mitt övriga sociala liv, så att umgås med mina övriga bekanta tillsammans med honom är väldigt svårt och vårat umgånge i stort mår bäst med viss distans.

Sedan har vi en vän som jag ibland följer med på swingersklubb, när tillfälle ges.

Och en vänskap med en person vars enda gemensamma intresse är motorcyklar.

Samt en jag träffar ett par gånger per år - för bio eller bara intressanta samtal.

Sist men inte minst har jag två KK uppe i Jämtland, som jag båda har starkare känslor för, men som dessvärre inte har tid och intresse för mer än rent sexuella relationer tillbaka. Jag njuter ändå av det vi vill dela tillsammans när jag är där uppe, det är inte som att sexet blir mindre njutbart bara för att vi inte gör annat efter det.

...

På det stora hela har jag alltså - om jag får säga det själv - en ganska avslappnad syn på relationer, men inte särskilt många vänner att umgås med, och de flesta jag känner kategoriserar ofta sig själva som "bara kk" eller "bara spelkompisar", antingen uttalat eller genom ett selektivt urval i hur de väljer att umgås med mig. Trots detta känner jag mig sällan ensam; jag växte trots allt upp som ensambarn i utkanten av byn vi bodde i under min uppväxt och har alltid trivts i mitt egna sällskap, och om jag känner mig uttråkad kan jag alltid se om någon av mina ytligare bekanta vill komma över. Viktigast av allt är ju inte heller antalet vänner, utan hur väl man trivs med de man har. Men när jag vill samla en större skara människor - i sammanhang som kräver en större grupp - eller när jag önskar umgås mer intimt på ett ickesexuellt vis, eller önskar känslomässig närhet, då blir det fort väldigt tomt.

Jag har aldrig sett mig som en jättesocial person. Visst drömde jag som liten om att anordna jättebra fester när jag skulle bli stor och visst trivs jag med att vara i centrum när det händer, men jag skulle snarare beskriva mig som en extrovert introvert än genuint utåtriktad. Jag är duktig på att vara artig och prata om vädret när det behövs, men alltför ointresserad av ytliga samtal och flyktiga bekantskaper för att det ska vara intressant. Ändå har jag flera gånger på senare tid fått höra att jag betraktas som just väldigt social och extrovert av min omvärld, med exempel tagna från fester och fikor på Sesam då jag fler än en gång varit omringad av nya bekantskaper som velat lära känna mig. Och visst... när jag tänker efter så är jag bra på att skaffa många bekantskaper... men det är också där min talang tar slut. Jag kan undersöka i timtal vad vi har för gemensamma intressen och värderingar, kinks och erfarenheter vid ett första möte, men när jag försöker bygga djupare vänskaper är det sällan mina nya bekantskaper vill hänga på, och när jag med andra vill utveckla sexuella relationer är det sällan det finns önskan om mer än snabba ligg. För att inte tala om hur svårt det är att hitta de som värdesätter båda delarna och alltså alltså skulle vara potentiella kärlekspartners. De finns liksom inte på kartan.

Men det värsta av allt kanske inte är att "Ingen älskar mig, ingen vill lära känna mig." för det är inte sant. Det finns de som gärna vill lära känna mig, och det finns otaliga människor som rentav fascineras av mig, vissa - har jag fått höra av dem - så mycket att det tagit månader innan de vågat ta kontakt med mig. Och varje gång förvånas jag, och smickras, och lider med dem, men aldrig lyckas jag själv ha något likvärdigt sex- eller kärleksintresse i just dessa människor, vilket från deras sida kan göra det komplicerat att fortsätta som enbart vänner även i de fall jag gärna skulle vara det. Och de människor jag själv attraheras av och får känslor för, de känner dessvärre inte detsamma för mig.

Livet ger mig alltså gång på gång möjligheter att bli uppvaktad och älskad - eller åtminstone tillfällen att bli någons kärleksobjekt - men trots att jag försöker lyckas jag aldrig känna detsamma för de som känner så för mig. Lika lite som de jag har känslor för känner detsamma för mig. Och den detaljen är det som sammanfattar det svåra med relationer; jag kan fundera allt jag vill över olika människors sociala hinder, geografiska avstånd, mallar för relationsskapande osv, och visst hjälper det att befinna sig i rätt sociala sammanhang och ha sociala färdigheter, men i slutändan landar ofta ändå frågan om djupare relationsskapande i inget annat än tur.

Jag tror det är viktigt att - med tanke på de utbredda problemen med ensamhet i dagens samhälle - reflektera över vilka faktorer som påverkar våra möjligheter att skapa relationer, men jag tror också att det är viktigt att inte glömma bort den rent känslomässiga och okontrollerbara frågan om tur. Annars tror jag att vi lätt drar slutsatsen, att de som trots vilja och försök till relationsskapande - vänskapligt och romantiskt - går ensamma genom livet per automatik saknar något, och i värsta fall att vi drar slutsatsen att de endast genom försummelse av sina egna sociala färdigheter eller missanpassning till miljöer för relationsskapande själva bär skulden för sin ensamhet. Medvetna om hur tur alltid kommer spela sin roll i våra sociala liv borde frågan vi bör ställa oss i arbetet mot att motverka ensamhet alltså vara "hur ger vi frågan om tur minsta möjliga inflytande över våra liv?" utan att avfärda det som en av faktorerna.

För mig personligen, som enligt såväl erfarenhet som vittnesmål alltså uppfattas som en utåtriktad och socialt talangfull person och som har en bred bekantskapskrets blir frågan; när kommer min tur? - den sista förutsättningen för att komma vidare med såväl vänskap som sex som kärlek.

Jag värdesätter de relationer jag har oavsett hur ofta jag träffar människorna eller vilken typ av relation jag har med dem. De är fina människor som jag tycker om att umgås med. Ibland har jag turen att majoriteten av dem är lediga vid samma tillfälle och kan komma som tio pers till mina fester, andra gånger har jag oturen att de alla jobbar eller är bortbjudna på annat och jag får ställa in. Det senare är inget att klandra individer för. Även om deras avståndstagande från umgänge skulle bero på avsaknad av ork och vilja skulle det inte gå att klandra individerna för det - eftersom vi trots att vi bör vara ärliga och respektfulla mot våra medmänniskor inte har någon skyldighet att tycka om varandra. Det jag undrar nu är bara huruvida jag någon gång kommer ha turen att igen befinna mig i en situation där någon jag vill bli omhändertagen av vill ta hand om mig och vice versa, där någon jag attraheras av kommer attraheras av mig, där den jag vill utveckla min vänskap med vill bli närmare vän med mig och där den jag älskar älskar mig.

Det vore underbart att få möjligheten att utforska mina kinks med någon som verkligen bryr sig om och delar dem med mig, att kunna ha någon eller några att gå med till klubbkvällarna med så att jag kan göra mer än att bara 'befinna mig' på dem. Det vore underbart att ibland få känna sig omhändertagen och tillfälligt befriad från allt ansvar som i nuläget genomsyrar mitt liv; få bli överraskad med frukost på sängen en gång, eller bara kura ihop sig i någons famn. Det vore underbart att ligga och lyssna på sommarregnet och musik och bara i all ärlighet snacka nonsens och existera tillsammans, utan lager av artighet.... listan kan göras oändlig.

Det enda jag kan göra tills dess att dessa drömmar, eventuellt, går i uppfyllelse är att hålla möjligheterna öppna och hoppas på det bästa, hoppas på tur.