Linnaea Borealis

Det var längesedan jag grät. Inte som att det är något jag brukar göra ofta, men jag har bara noterat att det inte har hänt på ett tag. Sist var nog när jag pratade med min vän, tillika f.d. pojkvän i Göteborg, straxt efter min flytt. Sedan har månaderna gått, och undantaget som bekräftat regeln har varit lyckotårar, såna som fastnat i ögonvrån innan jag somnat över min dejts bröstkorg.

Mitt liv känns komplett, såsom det i perioder ofta gjort, men något som nu är nytt är att även min framtid känns komplett. Låt mig ge en resumé:

Traditionalisten och upptäcktsresanden har alltid existerat parallellt inom mig. Samtidigt som den ena strävade efter ett familjeliv utifrån värnade barndomsminnen sökte den andra sig fram längs snåriga och igenvuxna stigar. Stigar som blev alltmer näringsfattiga, och en efter en började snart blommorna sloka sig på min stam. Sedan hände något. Upptäcksresanden och traditionalisten, tidigare så distanserade från varandra utifrån en omvärldens behov att välja antingen det ena eller andra, förde jag nu samman. Tryggt men sakta vandrade de stigen fram, förbi upplevelse efter upplevelse, förbi brustna hjärtan, bekantskaper, källor till kunskap. Nu gick de genoma ljus och skugga över frodig mark tillsammans. Blommorna blommade åter i min nu vakna själ. Rotlösa. Men jag kan inte alltid leva så, på omvända villkor. Nu var traditionalisten trött i sina ben. Eller rättare sagt - hon visste att hon någon gång måste slå sig ned för att inte själv blomma ut innan hon hunnit gro.

Så, efter år av engångsligg och ytligt sexuella bekantskaper, kinky fester och småskaligt fantasiuppfyllande tillbringade jag en avslutande period i ovan nämnda förhållande, som fick utgöra ett slags kvitto på mitt självförverkligande. Det var inte så att jag lämnade det livet bakom mig för att klichéeaktigt “stadga mig”. Nej, jag behövde bara hitta en glänta intressant nog för en upptäcksresare att stanna i, stor nog att bjuda in till och rik nog att slå nya skott i. På rätt plats skulle jag vilja omsluta mig i en betryggande evighet.

Därför flyttade jag. För två, nästan tre månader sedan byttes höst ut mot vinter och en kontrastlös vardag förvandlades till snövita dagar och becksvarta nätter. Tiden stod stilla medan framtiden lurade runt hörnet. Allt var som förr, och ändå… ändå fann jag här något helt nytt. En känsla av självklarhet jag aldrig förr stött på. Självklarhet utan förgivettagande, en plats från vilken jag kan se hela mitt liv utvecklas i symbios med min omvärld. Igår gjorde den sig åter påmind.

Det var när dag gick mot natt det hände. Förslag följt av förslag efter förslag bjöd denna stund oss -mig och min dejt- på ett tillfälle att hänge oss åt dem. Jag öppnade en ny flik, en video med tydliga instruktioner. Sedan förflyttade jag mig ett par steg åt sidan, öppnade dörrarna till skåpet intill oss, och lade de skogsgröna repen i fotändan av sängen. Jag kände mig trygg i att låta oerfarenhet övergå i erfarenhet kring mig själv som experiment. Jag kände mig själv väl nog i sammanhanget. Först, tänkte jag, skulle ett rysande lugn skölja över min hud och ner i mina lungor. Lugnet följs sedan av ett rus inom mig. Av vågor som vaggar mig och får min omvärld att gunga. Så småningom, visste jag,.. så småningom kommer jag behöva simma ut ur djupet, be om hjälp att frigöra mina armar som kommer fyllas av sockerdricka. Men tills dess, om än bara en kort stund, skulle jag låta vågorna vagga mig från sida till sida mot den stilla avgrunden under ytans storm. Och så blev det. I tillitsfull förväntan kände jag repen kittla min hy. Då och då fick jag vara en guidande röst, men trots dessa små avbrott lyckades jag ändå vaggas iväg, såsom förväntat. En stund senare låg jag ned. Immobil och med benen särade likt fjärilsvingar. Händerna var fria så när som på av fysiskt underläge. Skulle det sluta här? undrade jag. Jag ville inte det, men behövde inte bli besviken. Uppfinningsrikedom fanns det ingen brist på, och så snart han täckt mitt ansikte från synens möjligheter, och kanske oavsiktligen från frisk luft, då grep förväntansfull rädsla tag i min kropp. Jag började fnissa. Diskreta stötars kittlande sting fick mig att rycka och kvida - mindre av fysisk upplevelse än av rädsla över hur långt det skulle gå - precis så som jag vill ha det. Sedan blev det tyst. Leksaken lades bort. Knapptryckens pipande var borta, och mina styva bröstvårtor fick vila. Istället skulle han nu leka mellan mina ben. Först med fingrar, sedan med leksaker. Slutligen med en gyllene dildo förankrad i min anal samtidigt som han känslofyllt pumpade mig med sin kuk. Tygstycket över mitt ansikte lyfte han nu bort. Jag behövde inte ens be om det, och kanske föredrog även han att observera våra blickars utbyte mellan varandra nu när närhet tog redskapens plats. Jag vet inte, men oavsett anledning så var jag nöjd med resultatet. Nu kunde jag se vad jag tyckte mig känna. Jag var närvarande i hans njutning liksom jag vill tro att han var närvarande i min. Där och då befann jag mig i en glänta jag för evigt skulle trivas att utforska. Låt mig stanna där. Här. Och gro. Det här är mitt liv.